över gatorna på sergels torg
Ibland vill man liksom bara rymma. Springa iväg ifrån allt som finns och bara leva om på nytt. Jag vill springa så långt som mina ben bär mig. Jag vill springa tills mina ben inte orkar bära mig längre. Just för att se hur långt jag kan gå. Hur långt jag kan pressa mig, pressa mig till det allra yttersta. Jag är rädd för kärlek, fortfarande. Och det är nog du med även om du inte säger något. Vi är förlorade i varandra som man alltid säger. Men det ligger någonting i det, för man längtar efter den andres närhet. Du kan allt om honom. Alla småsaker, alla hans skönhetsfläckar. Du vet hur han lukar, du kan till och med känna lukten utav honom även om han är på flera mils avstånd. Du kan känna hans närhet även om han inte är där. Bara för att du vet hur hans närhet är och du är trygg då. Du är den tryggaste flickan i världen även vill du springa ifrån honom. För att du är rädd. Du är rädd för att förlora, även om det inte är en tävling. Jag är rädd och så är det bara det har alltid varit så och kommer alltid vara.
Kommentarer
Trackback
