LINA U. SANDSTRÖM

Jag kände inte igen mig utan dig. Jag hade förträngt det. Jag var tillbaka till gamla vanor. Du hörde inte ens av dig. Vad ville du egentligen. Jag visste att du var den som jag borde vara hos. Jag visste att du förstod mig genom att svepa en blick genom mig. Du märkte ingenting just då, du behövde någon som kunde stå över dig. Du behövde någon som kunde längta efter dig då och då. Jag var inte den, för jag längtade efter dig varenda sekund som jag var utan dig. Jag visste att man inte fick tänka så. Eftersom du var det förbjudna. Du gjorde mig vilsen, jag kunde inte stå. Det var en tidig lördagsmorgon då jag vaknade upp ur sömnkoman och gjorde ett snedsteg, som gjorde att jag föll. Ett krasch i vardagen som skulle få mig att vakna. Vakna upp ur våran dröm som blev en mardröm. Som jag så länge tvingade mig kvar att tro, att tro att det alltid skulle finnas ett vi kvar. Och det fanns det. Bortglömda i en annan dimension av verkligheten. Det kommer inte ens finnas en verklighet. Alla kommer leva i sin lilla bubbla.

Den rosa fluffiga bubblan vissa vilsna och trasiga själar beskriver det. Det är väl lite så jag skulle vilja beskriva min. Nostalgin av det negativa kommer tillbaka, och man tänker "jag ser dig, men vart har du tagit vägen" Jag blir rädd när jag ser igenom en människas fasad. Den som ska verkas vara så präktig, men egentligen är så skör. Den som bara vissa ser igenom. Den som ser har varit med om samma sak. Den som ser förstår. Den som ser har inget att försvara, för det är okej att inte må bra. Det är okej att ha sina dåliga dagar då man bara vill blunda igenom hela dagen och drömma sig runt istället. Det är okej att göra det, vi är inte mer än bara människor. Vissa vilsna andra trasiga. Men det är okej, Jag saknar dig. Jag saknar den gamla dig för då var du lika rädd för kärleken som jag var.

Tänk att genom bara få peka på någonting så skulle man få det. Vet ni vad jag hade pekat på då? Jo hela världen. Tänk att ha hela världen i sina händer utan några meningar och troligen fantasier om vad som kommer hända här näst. Jo jag kan inte sova heller, och då skriver man ju. Vilket som var varit svårt det senaste för jag vet inte ut eller in eller upp eller ner snart. Så förvirrad är min hjärna och mina muskler

Alla säger att jag ska skratta och le, bara för att jag har det bra. . Annars så pussas jag i solsken och vandrar nya gator med kramar och fnisserier. Det gör mig alldeles för glad egentligen. För då är jag uppe bland moln igen, som har gjort mig livrädd. Ge mig april nu så jag kan försvinna i aprilhimlen.

xx.

Håkan Hellström – Jag Hatar Att Jag Älskar Dig Och Jag Älskar Dig Så Mycket Att Jag Hatar Mig

"När man varken vet ut eller in eftersom allting känns som taget ur en film. När man står med kalla händer och knappar in orden " jag saknar dig så, jag saknar dig så att det gör ont ". När man menar det så mycket att man skulle kunna göra allt, allt för att vara nära honom. När man skrattar och rullar runt bland kuddar. Varvar kyssar med prat om livet, som varar i timmar. När man inte längre behöver vara rädd för att någon annan ska kyssa hans läppar, för att man vet att nu är han min och ingen annans. När man vill stanna i hans famn hela dagen och strunta i skola och alla andra måsten och nödvändigheter och bara fortsätta sova. När man vaknar upp till en puss i nacken och en arm runt om en. När man ramlar gata upp och gata ner och sedan landar i den där varma famnen där man aldrig kännt sig tryggare. När man vill stanna i den där famnen och inte bry sig om omgivningen utan bara lägga sin energi på kärleken. När man vill stanna där föralltid. När man vet att föralltid är det ända sättet. Och när är man ser honom le och det känns som en explosion utav fjärillar i magen.

Då, då vet man att man är kär."